LONDON, BÖCKER OCH MOBILER.....
2016-09-16 Något slitna men ändå förväntansfulla tog vi oss till Arlanda i måndags för vår halvårsvisa tradition att åka till London på inspirationsresa inför kommande säsonger. Vi har vissa traditioner kring våra Londonresor. 1 köpa ny (blir dock oftast inte ny, utan nya – i plural - jag har nämligen massiva problem med att hålla mig ifrån att bli smått ruinerad i bokhandlarna) pocketbok till resan eftersom vi båda är lite flygrädda så känns det väldigt bra att läsa och befinna sig i en annan värld för ett tag. 2 Köpa färsk mango, ananas och kokos på Marks & Spencers food på flygplatsen. Mmmm vad det är gott. 3 Ta en löprunda utmed Themsen 4 Äta lunch på Itsu (snabbmatställe med sushi och himmelsk god lax och örtsås och goda små söta efterrätter) 5 Titta på Idol (ja, för på något konstigt sätt så är vi där alltid när det är Idol både måndag, tisdag och onsdag. 6 Prata om att nästa år skall vi sitta i en park eller kanske springa i en park (händer aldrig, vi hinner aldrig) 7 Somna med datorn i knät i sängen på kvällen Denna resa var på många sätt väldigt lik alla andra resor till London, dock med vissa undantag. Jag tror vi var lite mer trötta och förvirrade än vanligt och då framförallt min kära och fina och oftast pigga kollega. Följande hinner vi med under två dygn i London Boken På Arlanda säger min kollega plötsligt. Denna gång behöver jag inte köpa någon bok. Jag har med mig en som verkar vara bra som jag skall läsa. Ok, säger jag, lite besviken över att jag inte får tappa kontrollen i bokaffären, men samtidigt lättad över att det inte blir så tungt att bära handbagaget som det brukar bli. Jag har naturligtvis med mig två böcker redan och behöver verkligen inte köpa fler. Inte egentligen. Vi sitter på planet. Jag tar fram min bok och kollegan tar fram sin. Jag tittar på den och frågar lite undrande. Skall du läsa den nu igen? Vadå, säger kollegan, jag har inte läst denna innan. Ok säger jag lite frågande. Kollegan läser några sidor och kommer till en sida med vikt hörn. Hoppla säger hon, jag har nog börjat läsa den tidigare. Hon läser lite till och konstaterar att jag känner igen allt. Jag vet hur den slutar. Ja, säger jag – du läste ju den förra året vi var i London. Resan börjar bra. Känns verkligen som att vi har superkoll på grejerna. Mobilen 1 Från Victoria Station tar vi taxi till vårt hotell. Vi älskar London taxis. Vi älskar när vi blir tilltalade med Sweetie, honey och love. Det kan ju låta creepy, men just med brittiska taxichaffisar i 60 års åldern så känns det bara härligt. Vid hotellet hoppar vi ur taxin och kollegan börjar gå från taxin utan att stänga dörren efter sig. Inte alls förvirrad. Den fina, vänliga och kärleksfulla taxichauffören ropar att vi skall stänga dörren och jag springer tillbaka. Meddelar taxichauffören att jag bara hoppar in och tar med mig kollegans mobiltelefon ur bilen också… Skönt att hon har koll… Mobilen 2 Senare samma dag laddar kollegans mobil ut. På något konstigt sätt har hon glömt pinkoden. Just den delen av hjärnan slutade att fungera – eller så var det som kollegan sa att det var mobilen som var konstig och inte ville ta emot rätt kod. Hon är utan mobil. Jag fnissar. Jag meddelar familj och övriga kollegor att trots att hon är lycklig över att hennes mobil inte åkte med en taxichaufför i London så kan hon inte nås på sin mobil. Mobilen 3 Puk kod fixas av kollegor i Sverige. Mobilen är i bruk igen. Allt lugnt. Vi går iväg till ett härligt lunchställe dag 2 och skall äta lunch. Följande utspelar sig: Kollegans mobil ringer. Kollega: Nej, vilket konstigt nummer. Jag svarar inte. Kollegans mobil ringer igen. Kollega: Men kolla Lola. Det är samma konstiga mobilnummer. Det ser ut att vara ett brittiskt mobilnummer och jag har ju både mobil och plånbok här så det är ju ingen som vill något viktigt. Jag svarar inte. Kollegan tar upp mobilen för att ta ett kort och mobilen kräver då pinkod. Kollegan: Men kolla nu här Lola. Det ÄR min mobil som är konstig! Nu vill den inte ha en 6 siffrig kod längre. Nu skall den vara 4 siffrig eller touch id. Så jäkla konstigt. Jag har ju inte touch id. Precis när kollegan skall lägga ner mobilen på bordet igen, tittar hon på den och utbrister med lite högre och lite mer stressad röst. Kollegan: Men va f-n!! Ser du? Det har blivit en spricka i den!! KOLLA! Jag blir tokig! Den är ju helt ny! En liten stunds tystnad uppstår som att kollegan tänker jätte, jätte mycket jätte, jätte snabbt. Kollegan: Men herregud! Det här är inte min telefon! (hon rafsar i väskan och tar upp sin telefon och sitter med två mobiler i händerna). Titta Lola här är min telefon. Den här andra är inte min telefon. Jag tittar på henne och fnissar och frågar lugnt: Men var har du tagit den andra mobilen? Kollegan: (med lite uppgiven och nästan lite ynklig röst) jag vet inte. Jag får ett lätt okontrollerat skrattanfall. Antingen har hon en telefon för lite eller en telefon för mycket. Vi lägger mobilen (den som inte är hennes) på bordet bredvid och blir lättade när det är en tjej som kommer och hämtar den och som verkar kunna rätt pinkod. Tack världens finaste, bästa, roligaste, snurrigaste, mest kreativa kollega för att jag får göra denna resan med dig. Mitt liv blir så mycket rikare och så mycket mer fyllt av organisation och skratt när jag delar livet med dig! Slutet gott, allting gott. Vi är hemma i Sverige igen. Fulla med inspiration, nya böcker och en varsin fungerande telefon. Kram Lola